Italian Early Renaissance Painter, 1445-1510 Alessandro di Mariano di Vanni Filipepi, better known as Sandro Botticelli or Il Botticello ("The Little Barrel"; March 1, 1445 ?C May 17, 1510) was an Italian painter of the Florentine school during the Early Renaissance (Quattrocento). Less than a hundred years later, this movement, under the patronage of Lorenzo de' Medici, was characterized by Giorgio Vasari as a "golden age", a thought, suitably enough, he expressed at the head of his Vita of Botticelli. His posthumous reputation suffered until the late 19th century; since then his work has been seen to represent the linear grace of Early Renaissance painting, and The Birth of Venus and Primavera rank now among the most familiar masterpieces of Florentine art. Details of Botticelli's life are sparse, but we know that he became an apprentice when he was about fourteen years old, which would indicate that he received a fuller education than did other Renaissance artists. Vasari reported that he was initially trained as a goldsmith by his brother Antonio. Probably by 1462 he was apprenticed to Fra Filippo Lippi; many of his early works have been attributed to the elder master, and attributions continue to be uncertain. Influenced also by the monumentality of Masaccio's painting, it was from Lippi that Botticelli learned a more intimate and detailed manner. As recently discovered, during this time, Botticelli could have traveled to Hungary, participating in the creation of a fresco in Esztergom, ordered in the workshop of Fra Filippo Lippi by Vitez J??nos, then archbishop of Hungary. By 1470 Botticelli had his own workshop. Even at this early date his work was characterized by a conception of the figure as if seen in low relief, drawn with clear contours, and minimizing strong contrasts of light and shadow which would indicate fully modeled forms.  Related Paintings of BOTTICELLI, Sandro :. | The Virgin Adoring the Child | Allegoric Painting (from Villa Lemmi) hgjgh | Portrait of Giuliano de Medici | Giuliano de- Medici | San Barnaba Altarpiece (detail: head of St John) gdfg |
Related Artists:
Caesar van Everdingen
(1616/17, Alkmaar - buried October 13, 1678, Alkmaar), older brother of Allart van Everdingen and Jan van Everdingen, was a Dutch Golden Age portrait painter. Caesar Pietersz van Everdingen also known as Caesar Boetius van Everdingen was educated in Utrecht, where he learned to paint from Jan Gerritsz van Bronckhorst.Caesar became a member of the painter's guild in Alkmaar in 1632. His first known painting dates from 1636. In 1648 he moved to Haarlem, where he joined the Haarlem Guild of St. Luke and the civic guard (or schutterij) there, where he met Jacob van Campen. From 1648 to 1650 He helped him with the decoration of the Oranje Zaal (Orange room) in Huis ten Bosch. In 1658 he moved back to Alkmaar where he started a workshop and took on pupils. Many of his pictures are to be seen in the museums and private houses of the Netherlands. His pupils were Jan Theunisz Blanckerhoff, Adriaen Dekker, Hendrik Graauw, and Thomas Heeremans.Houbraken also lists two other pupils; Adriaen Warmenhuizen, and Laurens Oosthoorn.
Wilhelm Ferdinand Bendz
(March 20, 1804 - November 14, 1832), Danish genre and portrait painter, is one of the main personages associated with the Golden Age of Danish Painting. He was educated at the Royal Danish Academy of Art (Det Kongelige Danske Kunstakademi) in Copenhagen from 1820 to 1825, winning both silver medals but never the gold prize. He studied under professor Christoffer Wilhelm Eckersberg, but may at the same time have acquired some knowledge of contemporary German painting. Today he is mainly remembered for his many technically accomplished portraits, though his ambition most of all ran towards a refined fusion of portrait, genre scene and allegorical history painting. His technical virtuosity is particularly visible in his depictions of the play of light cast from an obscured source and the resulting shadows. During his travel to Italy - which also brought him a one-year stay in Munich - he caught a sickness to the lungs and died at the age of 28 in 1832.
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.